Mina fingrar skriver lösryckta meningar, jag får inte till det, har ingenting att skriva. Mitt liv är så tomt, så betydelselöst.
Tolka mig inte fel, i mitt liv finns egentligen ingenting att klaga på, men det är samtidigt det som är som är problemet. Att allt är så bra. För den river i mig, rastlösheten alltså.
Ingenting betyder någonting längre. Livet i studentbubblan är för enkelt. Politik hit, teori dit och öl på fredag, tisdag och hela veckan. Bubblan är som en fest utan slut, och förbannat vad det river i mig.
När jag berättade det för pappa hummade han och sa att "jag vet hur du är". Och jag undrar, varför blev jag sån här? Varför kan inte jag nöja mig med enkelhet, med nöje och dans ner för gatan?
Ibland tänker jag på de som bor kvar hemma i hemstaden, och är (tillsynes) nöjda med det. Vänner finns runt om och de är helt okej med att livet är snygga kläder, fest, kärleksproblem och nästa solsemester till Thailand. Ibland är jag avundsjuk på att kunna nöja sig utan att hela tiden längta efter nytt, bort och annat, och att livet kan vara tillräckligt så.
Jag behöver något för att dämpa det hela. Jag har en sommar att tänka ut vad det kan tänkas vara. För rivandet måste bort, det här fungerar inte längre.
